Tre systrar av Anton Tjechov
Irina

Jag orkar inte, jag orkar inte mer! Jag orkar inte. Vart har allt tagit vägen? Vart har det tagit vägen? Herregud, herregud! Jag har glömt allting, allt, allt... Det är ett enda virrvarr i huvudet på mig. Jag kommer inte ihåg vad fönster heter på italienska, eller taket där. Jag glömmer hela tiden, varje dag är det saker som jag glömmer bort, och livet rinner bort och kommer aldrig tillbaka, vi kommer aldrig att flytta till Moskva... Jag har förstått att vi aldrig kommer att göra det. Jag kan inte arbeta, jag tänker inte fortsätta! Jag vill inte längre! Jag har arbetat på telegrafen, nu arbetar jag på stadskansliet och föraktar allt som jag får uträtta... Jag har redan hunnit fylla tjugotre, jag har arbetat länge och hjärnan har torkat ut på mig, jag har magrat och blivit ful och gammal och har ingen som helst glädje av det jag gör, och tiden går, och hela tiden verkar det som att man bara kom längre och längre ifrån det riktiga och underbara livet, att man försvinner längre bort ifrån det, mot någon avgrund. Jag begriper inte att jag fortfarande lever och inte har tagit livet av mig. Jag gråter inte, jag gråter inte... Det räcker... Nu gråter jag inte längre. Det räcker... Det räcker! Jag har hela tiden väntat på att vi skulle flytta till Moskva där jag skulle möta den rätte, jag har drömt om honom, älskat... Men det visar sig att det bara var strunt alltsammans...

Hippolytos av Lars Arrhed fritt efter Euripides
Felicia

Jag har vetat det i ett halvår. Vi satt faktiskt just på Savoy när jag för första gången förstod att det måste ske.
Du har säkert snuddat vid tanken någongång och så har det varit för mig också men bara hypotetiskt. Det var skillnad när jag tänkte det den här gången. Erik pratade om något, jag lyssnade inte så noga och så plötsligt så hade jag bestämt mig. Det var som om en lampa tändes någonstans, jag hade plötsligt slagit på den. Jag visste direkt att det var oåterkallerligt. Som en flaska gift som plötsligt går sönder inom en och det är bara att konstatera att nedräkningen har börjat... Jag minns att jag reflekterade över det ironiska i att det var av kärlek som jag var tvungen att dö. Den kraft som bygger upp, som har byggt upp hela vår värld är också orsak till utplåning av densamma. Jag hade tänkt mig att det skulle vara mer skräckinjagande att veta att man skulle dö men så var det inte alls, mer sorgligt. Jag tänkte mig det hela som att bli ensam kvar på en flotte när alla kompisarna gick ombord på en upplyst och gigantisk kryssningsfärja. Stilla skulle jag sedan se hur hela världen seglade iväg, först nära, sedan allt längre och längre bort, till slut skulle man se en liten, liten ljusprick i mörkret och där satt man, evigt ensam i det stilla mörka havet, för alltid. Men när något är så svårt ända in i berget, så blir vatten till sten, svart till vitt och kärlek till död. Jag skulle ha kunnat älska vem som helst på jorden utom just honom, ädnå är han det enda som existerar för mig. Mitt liv är ockuperat av honom och ändå kommer han aldrig att få veta...
Tänk dig att vara man och att gå omkring och inte veta om någon tagit sitt liv för ens skull.