Hippolytos av Lars Arrhed fritt efter Euripides
Felicia

Jag har vetat det i ett halvår. Vi satt faktiskt just på Savoy när jag för första gången förstod att det måste ske.
Du har säkert snuddat vid tanken någongång och så har det varit för mig också men bara hypotetiskt. Det var skillnad när jag tänkte det den här gången. Erik pratade om något, jag lyssnade inte så noga och så plötsligt så hade jag bestämt mig. Det var som om en lampa tändes någonstans, jag hade plötsligt slagit på den. Jag visste direkt att det var oåterkallerligt. Som en flaska gift som plötsligt går sönder inom en och det är bara att konstatera att nedräkningen har börjat... Jag minns att jag reflekterade över det ironiska i att det var av kärlek som jag var tvungen att dö. Den kraft som bygger upp, som har byggt upp hela vår värld är också orsak till utplåning av densamma. Jag hade tänkt mig att det skulle vara mer skräckinjagande att veta att man skulle dö men så var det inte alls, mer sorgligt. Jag tänkte mig det hela som att bli ensam kvar på en flotte när alla kompisarna gick ombord på en upplyst och gigantisk kryssningsfärja. Stilla skulle jag sedan se hur hela världen seglade iväg, först nära, sedan allt längre och längre bort, till slut skulle man se en liten, liten ljusprick i mörkret och där satt man, evigt ensam i det stilla mörka havet, för alltid. Men när något är så svårt ända in i berget, så blir vatten till sten, svart till vitt och kärlek till död. Jag skulle ha kunnat älska vem som helst på jorden utom just honom, ädnå är han det enda som existerar för mig. Mitt liv är ockuperat av honom och ändå kommer han aldrig att få veta...
Tänk dig att vara man och att gå omkring och inte veta om någon tagit sitt liv för ens skull.