Tre systrar av Anton Tjechov
Irina

Jag orkar inte, jag orkar inte mer! Jag orkar inte. Vart har allt tagit vägen? Vart har det tagit vägen? Herregud, herregud! Jag har glömt allting, allt, allt... Det är ett enda virrvarr i huvudet på mig. Jag kommer inte ihåg vad fönster heter på italienska, eller taket där. Jag glömmer hela tiden, varje dag är det saker som jag glömmer bort, och livet rinner bort och kommer aldrig tillbaka, vi kommer aldrig att flytta till Moskva... Jag har förstått att vi aldrig kommer att göra det. Jag kan inte arbeta, jag tänker inte fortsätta! Jag vill inte längre! Jag har arbetat på telegrafen, nu arbetar jag på stadskansliet och föraktar allt som jag får uträtta... Jag har redan hunnit fylla tjugotre, jag har arbetat länge och hjärnan har torkat ut på mig, jag har magrat och blivit ful och gammal och har ingen som helst glädje av det jag gör, och tiden går, och hela tiden verkar det som att man bara kom längre och längre ifrån det riktiga och underbara livet, att man försvinner längre bort ifrån det, mot någon avgrund. Jag begriper inte att jag fortfarande lever och inte har tagit livet av mig. Jag gråter inte, jag gråter inte... Det räcker... Nu gråter jag inte längre. Det räcker... Det räcker! Jag har hela tiden väntat på att vi skulle flytta till Moskva där jag skulle möta den rätte, jag har drömt om honom, älskat... Men det visar sig att det bara var strunt alltsammans...