Har inte gjort något vettigt, eller ja, joggingrundan kanske var vettig idag. Det enda vettiga, och monolog-pluggandet var nog också rätt så bra. Dagen har väl varit överlag allmänt dålig om man säger så, men det brukar väl söndagar vara som jag nämnde i tidigare inlägg. Fast den här söndagen har nog varit extra dålig, känner jag. Livet är rätt bra orättvist, de har jag ju sagt några gånger men det är för att det är så otroligt sant. I hela livet har jag verkligen alltid vetat vad jag vill utbilda mig till, men helt plötsligt när man får höra att man inte kan utbilda sig och bli det man alltid drömt om, är det som att få en spark i magen, som att tappa luften och inte kunna andas igen. Aldrig igen. Du får inte tillbaka din andning, du är just i det ögonblicket då du bara kan dra in luft, paniken stiger och du vet inte vad det är som är påväg att hända. Det är bara att inse att du håller på att kvävas. Det är verkligen så, när man fick det beskedet. När man alltid har tänkt sig att man har sin framtid klar, man vet vad man vill. Men sen så kan man inte göra det. Det är sån känsla som man inte kan beskriva, det känns bara som att ens värld faller under ens fötter. Nu får man börja leva på nytt, utan några som helst livlinor eller planer för sin framtid.

Då känner man sig vilse..