Ja, då är man här i Stockholm. Har varit i vår vackra huvudstad sedan augusti. Har lärt mig oerhört mycket under dessa månader jag spenderat här. Lärt känna mycket nya, härliga människor. Spännande att vara ensam i en inte helt främmande stad, men jag känner ju inte till den så bra heller. När jag kom hit, kände jag bara ett fåtal människor. Flyttade in hos mina släktingar där jag bor än idag. Började på en kurs i en del av City där jag aldrig någonsin varit förut, kommer ihåg hur nervös jag egentligen var för att gå in i Calle Flygares lokaler den dagen. Att liksom, inte känna någon överhuvudtaget, att bara stampa in där, själv. Jag är stolt över mig själv, över att jag vågade, vågade resa hit, vågade göra allt det som jag åstadkommit här, på egen hand. Jag gjorde det på egen hand, men med massor av stöd i ryggen från mina nära och kära! Man känner sig mer självständigare efter att få stå på egna ben, det gör jag verkligen. Hemma i Haparanda gjorde man ju också det såklart, men det är lite annorlunda här eftersom inte mina kära föräldrar är här, nej de är nästan 140 mil bort. Det är annat.. Går inte ens att jämföra. Visst känner man sig ibland väldigt ensam, men man måste lära sig att vara ensam också, fast det är otroligt jobbigt att vara ensam tycker jag men, det är sånt som jag tror att man måste lära sig. Erfarenhet, mycket erfarenhet. Både utav livet och teater/film. Otroligt kul, verkligen. Man känner sig självsäkrare, både i sig själv och framför kameran, det känns skönt. Självförtroendet har ökat. Javisst.

Under denna underbara tid har jag bildat mycket nya och härliga kontakter. Även vissa som blivit väldigt nära vänner. Känns skönt, jag kände mig välkommen. En vilsen norrlänning i Stockholm, titta, det går även bra för såna som oss! (Skämt åsido).

Men jag vill verkligen bara, med det här inlägget få fram, att Ni alla ska tro på er själva, då kommer man långt! :)