Har hänt så jäkla mycket nu på sistone, så har verkligen inte orkat sitta här och skriva för då hade jag säkert skrivit något olämpligt. Det som händer, det måste man själv ta itu med, man måste själv engagera sig för att få något gjort, men det är ju tur att de finns så snälla människor i världen, som verkligen finns där och stöttar en när man har det jobbigt och svårt.


Detta liv, det finns för mycket att tänka på, har för många bollar i luften. Ibland måste man få en lugn stund, lite ensamtid och bara sitta och vila, kanske kolla tv eller läsa en bok. Det skulle jag verkligen behöva just nu, jag är till och med stressad när jag sover. Vissa personer kanske inte förstår att man behöver tid för sig själv, men de pesonerna måste kunna acceptera det.


Emellnåt, behöver man stanna upp och tänka vad som egentligen är viktigt att göra, att slösa sin tid och energi på. Det är inte så lätt när man har för mycket att göra, då gör man allt fast man kanske inte ens orkar det. Man tar på sig mer och mer och till sist så orkar man inte något, men man gör det ändå. Det blir som en vanlig rutin. Men en dag så kommer man gå sönder, man kommer gå in i väggen och det kommer ta länge innan man är på fötter igen.


Ibland behöver man ett tecken, kan vara vad som helst, kanske tecken på tillit? Att personer litar på en, och att man kan lita på dem. För vi alla behöver någon här i livet att prata med, som ett bollplank, som man kan bolla olika tankar med och kanske ge lite av det som tynger en till dem. Det kan ni nog alla som läser det här, hålla med om. Vi alla behöver en nära vän som man kan berätta allt till, och att man då är säker att den här vännen inte sprider det vidare. Jag är lycklig som har det.



Det är att leka med eld när du drar upp det här igen, för du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen.
Jag gav upp för längesen..